Living with Hope

För ett år sen var det här första dagen i mitt nya liv, första dagen som en självständig 17åring som hade 100kr att leva på.
Jag minns den här dagen, att jag grät floder för jag tänkte på gårdagen, att jag mådde så jävla illa och inte ville finnas kvar vid livet.
JAg orkade inte.

Acceptera det bara.

Slängde iväg ett sms till min pappa, det stod: R?
Han skulle ringa upp mig när han hade tid, vilket innebar ca 1 min efter smset hade levererats.

Vi pratade i en timma. Och jag grät.
Jag hatar mitt liv.

Vi pratade om allt, vad som hände, vad som ska göras nu. Att jag egentligen inte gillar att bo här med mina oförstående gudföräldrar, att jag egentligen önskar att jag ibland inte var född.
Att jag tar på mig alla extra-arbeten bara för att få glömma, att få fokusera på annat. Att känna en smärta som jag kan lida av istället för det enorma hålet i hjärtat.

Min själ är trasig och kommer alltid att vara det.

Ringde älskade underbara Tussen, jag grät, snorade ner min tröja, kunde knappt andas. Det kallas panikångest-attack. Vi pratade i dryga 40min, hon föröskte lugna ner mig - och lyckades tillslut!
Hon ville att jag skulle ringa Lillebror, att prata och berätta för honom.  Han vet inte allt, men nu lär jag behöva förklara för honom. He has the right to know everything about  me.
Så på tisdag, ja då lär jag gråta igen. Jag kommer berätta allting för honom. För att vi ska kunna samarbeta på tävlingen och förstå varandra. <3

Det är såna här tillfällen då jag önskar att mina bästa vänner bodde närmare varandra. Att Bällsusen bara kunde ta en rask språngmarsch hem hit och krama om mig, att Frugan bodde granne med mig och bakade cupcakes till mig. Att Tussen alltid fanns där med mig och att Lillebror alltid låg i sängen bredvid och kunde få mig att skratta.
Jag hatar  livet.
________________________________________________
Fredagen den 24 Februari kommer jag vara stupfull. Alkoholen ska få mig att glömma, att bli glad igen. Jag kunde glömma under Dalarna vad jag gjorde, jag vill bara glömma det som har hänt. Ett år sen snart, I'm still standing men jag mår fanemig inte bra.

Nu är julafton förbi. Jag hade det verkligen underbart hos Tussen och hennes familj, allvarligt. Det är ju inte varje dag man får ett verktygsset som är lila?!?!??!
Nu när jag är här hemma i Väsby igen började jag fundera. Verkligen truly fundera.
Hela tjocka familjen är nere på Öland och firar jul, känns som jag missade någonting faktiskt, men det är fortfarande en del av mig som inte vill ner och träffa dem igen. Och veta att jag blir så ledsen?

Men jag har varit känslokall hela julhelgen nu. Skojar inte. Jag har skrattat och gråtit med Tussen, men aldrig haft några julkänslor, inte ens när jag kollade på Kalle Anka?
Det känns så fel att ha varit ensam, allts¨å inte bokstavligt talat, med mina tankar och känslor. Jag har inte kunnat dela med någon?

Och sen att min gudfar vid matbordet utbrister mindre finkänsligt: 
- Känns det inte fel att kalla M och J för Mami och Papi? De är ju inte dina föräldrar?

Självklart kom tårarna, för hans mening var dels att provocera så att jag verkligen tänkte igenom svaret, men jag vet inte om man kan säga såra också. För det sårade mig att höra det. Mami och Papi är min extra mamma och pappa, det vet min biologiska pappa om. De är en familj för mig, och att höra att jag inte ska kalla dem det av en helt outsider kändes inte helt okej. Vår trevliga dagen-efter-julafton-middag-med-rester var inte så trevlig längre.

Jag ville bara sjunka genom ett hål och försvina igen. Februari drogs upp till ytan igen. Känslorna, alltet. Fan.
Gick efter maten och borstade tänderna, kröp ner i sängen, läste ut min bok jag fick i julklapp, och gråtit. 
Jag vill försvinna in i mitt skal igen.

1) Efter det som hände i februari trodde jag inte att jag kunde få tillbaka mitt liv.
jag hade fel

2) i början av åk3 i gymnasiet så sa jag "I can do this, jag har startat om på nytt nu!"
Well, det hade jag ju.

3) Med två distanskurser, övrigt plugg, Yrkes-SM och körkort att göra så känner jag mig väldigt överarbetad.
Den enda rätta saken jag sagt idag.

Och nu sitter jag här och frågar mig själv hur jag kunde låta det här hända, jag tar ju för fan själv ifrån mig mitt egna liv?!

Igår åkte jag hem från Öland, tillbaka till älskade Stockholm igen, det tråkiga är att Geisha inte är med mig hem.
Hon är fortfarande fast kvar hos mamma och syster... :'(
Har haft en underbar vecka med min gris (syster+ mamma), var så skönt att träffa henne igen!!! <3

och jag vet. det är BARA en hund, men för mig är det min allra bästa vän, jag klarar mig inte utan henne!

Satt och hyperventilerade och grät timman innan min buss gick, tårarna bara rann och jag bröt ihop totalt.
Sen säger mamma:
"Helen jag måste fråga en känslig fråga..."
Jag:
"hunden stannar här i lägenheten."

Jag skulle inte klarat av att kliva på bussen om hon var med. Klarade knappt att göra det när hon var instängd i sitt rum.
Rummet som jag stängde in henne i och sa:
"Matte kommer snart tillbaka hjärtat, snart tillbaka, vänta här så länge".

Jag känner mig så hemsk. Satt större delen av bussresa och grät, det var helt sjukt. Är fortfarande surrealistiskt!
Hon skulle ha det så mycket bättre hos mig, men nej hon är fast å¨Öland med folk som inte gör allt för hennes bästa.

"det är bara en hund"

Jo men tjena. Hon är MITT allt! <3


Tillsammans är vi två, tillsammans är vi så starka som vi kan bli.
Jag älskar dig <3

Igår bestämdes det, jag ska få träffa mitt hjärta Geisha igen. Har inte sett henne sen februari, sen den 27 februari, men den 29oktober smäller det!!!! <3 Åh så lycklig...ska bara lycklas stå ut med mamma i en vecka då hon bor tillsammans med min mamma....hmm. men jag är stark, jag kan klara det!

Min hosta har inte blivit bättre....börjar hosta blod av och till, vilket inte känns bra alls? Men jag döljer det lite för Tussen som kollar konstigt på mig vid varje hostning.....
Hon sover över här ikväll, för vi har suttit och skrivit klart vårt partiprogram, satt och köttade i 2½timma, sen var vi tvugna att gå ut och ta frisk luft för att få nytt syre till hjärnan, sen köttade vi en halvtimma till, och NU är vi klara!! Känns så underbart skönt!! :D

Jag har tagit en paus, en lång sådan. Härifrån bloggen, tankarna men framförallt känslorna. 
Kan ju mildt sagt säga att jag behövde det.
Fy fan vad bra jag mår nu.

Tankarna virvlar fortfarande omkring i skallen på mig, nästan som att det skulle göra ont snart, men det gör det inte, för känslorna som är kopplade till tankarna har jag drämt i väggen.
Vill inte ha dem mer.

Jag ska bara fokusera på mig, mig och mig, jag ska må bra nu, jag ska ta studenten, och jag ska skapa mitt liv, här och nu!
Det känns bra nu, bättre i alla fall.

Och att veta att projektarbetet i skolan går flera tumar uppåt, och att vår stränga rektor har beviljat mig ännu mer utökad studeiplan (WOOHOOO!), att jag begriper plugget, att studentskivan snart är fixad, känns så jävla bra!
Ni läsare anar inte, jag kan inte sluta le.

Känner mig som en helt ny människa, och den människan ska vara lycklig!

Alltså mina rubriker låter bara så mycket bättre på engelska än på svenska?! Lite random sådär, men the truth.

Tja, vad ska man börja med.
Min familj är inte 'medelsvensson' direkt, det är mina föräldrar, mina två bröder(halvbröder), min syster och jag. Vi har bott i en hel del hus, ganska många flyttar med andra ord.
Jag är en sån som inte gillar förändringar, framförallt inte när det gäller vart jag ska bo (detta kommer att återkomma senare).
I princip varje flytt har varit plötslig, jag är ganska känslig så sure tårarna har alltid varit där, jag har sagt hej då till husen, tomterna, rummen and so on. Hemskt att flytta.

Vid varje flytt har jag blivit tillsagd att inte vara patetisk, "det är bara ett hus Helen, inget att gråta över".
Ja men tjena, ett hus jag trivdes i och som mina vänner bodde i närheten av. Så redan vid och efter vare flytt har jag blivit deprimerad så att säga, packa ner allt, slänga en hel del, sen packa upp och slänga lite till. Minnena jag inte vill ha kvar, rakt ner i sopsäcken.
Vi har bott i Kallhäll och sen blev det Bålsta, efter det Skokloster, och nu, efter allt jävla skit, bor jag på annan ort. Härligt värre.

Grejen var den att vi blev vräkta. Att en viss Någon hade fått meddelande att vi skulle vräkas, om hyran som varit frånvarande de 11 senaste månaderna inte kunde betalas, kom det inget ljud om. Hon sa ingenting. En vecka innan vi var tvugna att vara ute ur lägenheten berättade Någon för mitt andra päron att vi skulle vara ute på söndagen. Min syster fick veta det på tisdagen. Jag själv, tja, jag fick reda på det på torsdag kväll kl 23:00.
Detta var den 24 Februari 2011.

Jag hatar det första inlägget i en ny blogg.
Eller tja, det här är egentligen en underblogg till min förra blogg (duckfaces), men jag klarade inte av att veta att långt bak i arkiven så fanns hemska ord, händelser och minnen som jag bara vill glömma bort. Som alltid ändå kommer att trycka ner mig vad jag än gör liksom?

Det här är mitt liv nu.