Living with Hope

Nu är julafton förbi. Jag hade det verkligen underbart hos Tussen och hennes familj, allvarligt. Det är ju inte varje dag man får ett verktygsset som är lila?!?!??!
Nu när jag är här hemma i Väsby igen började jag fundera. Verkligen truly fundera.
Hela tjocka familjen är nere på Öland och firar jul, känns som jag missade någonting faktiskt, men det är fortfarande en del av mig som inte vill ner och träffa dem igen. Och veta att jag blir så ledsen?

Men jag har varit känslokall hela julhelgen nu. Skojar inte. Jag har skrattat och gråtit med Tussen, men aldrig haft några julkänslor, inte ens när jag kollade på Kalle Anka?
Det känns så fel att ha varit ensam, allts¨å inte bokstavligt talat, med mina tankar och känslor. Jag har inte kunnat dela med någon?

Och sen att min gudfar vid matbordet utbrister mindre finkänsligt: 
- Känns det inte fel att kalla M och J för Mami och Papi? De är ju inte dina föräldrar?

Självklart kom tårarna, för hans mening var dels att provocera så att jag verkligen tänkte igenom svaret, men jag vet inte om man kan säga såra också. För det sårade mig att höra det. Mami och Papi är min extra mamma och pappa, det vet min biologiska pappa om. De är en familj för mig, och att höra att jag inte ska kalla dem det av en helt outsider kändes inte helt okej. Vår trevliga dagen-efter-julafton-middag-med-rester var inte så trevlig längre.

Jag ville bara sjunka genom ett hål och försvina igen. Februari drogs upp till ytan igen. Känslorna, alltet. Fan.
Gick efter maten och borstade tänderna, kröp ner i sängen, läste ut min bok jag fick i julklapp, och gråtit. 
Jag vill försvinna in i mitt skal igen.