How it all began
Tja, vad ska man börja med.
Min familj är inte 'medelsvensson' direkt, det är mina föräldrar, mina två bröder(halvbröder), min syster och jag. Vi har bott i en hel del hus, ganska många flyttar med andra ord.
Jag är en sån som inte gillar förändringar, framförallt inte när det gäller vart jag ska bo (detta kommer att återkomma senare).
I princip varje flytt har varit plötslig, jag är ganska känslig så sure tårarna har alltid varit där, jag har sagt hej då till husen, tomterna, rummen and so on. Hemskt att flytta.
Vid varje flytt har jag blivit tillsagd att inte vara patetisk, "det är bara ett hus Helen, inget att gråta över".
Ja men tjena, ett hus jag trivdes i och som mina vänner bodde i närheten av. Så redan vid och efter vare flytt har jag blivit deprimerad så att säga, packa ner allt, slänga en hel del, sen packa upp och slänga lite till. Minnena jag inte vill ha kvar, rakt ner i sopsäcken.
Vi har bott i Kallhäll och sen blev det Bålsta, efter det Skokloster, och nu, efter allt jävla skit, bor jag på annan ort. Härligt värre.
Grejen var den att vi blev vräkta. Att en viss Någon hade fått meddelande att vi skulle vräkas, om hyran som varit frånvarande de 11 senaste månaderna inte kunde betalas, kom det inget ljud om. Hon sa ingenting. En vecka innan vi var tvugna att vara ute ur lägenheten berättade Någon för mitt andra päron att vi skulle vara ute på söndagen. Min syster fick veta det på tisdagen. Jag själv, tja, jag fick reda på det på torsdag kväll kl 23:00.
Detta var den 24 Februari 2011.
Min familj är inte 'medelsvensson' direkt, det är mina föräldrar, mina två bröder(halvbröder), min syster och jag. Vi har bott i en hel del hus, ganska många flyttar med andra ord.
Jag är en sån som inte gillar förändringar, framförallt inte när det gäller vart jag ska bo (detta kommer att återkomma senare).
I princip varje flytt har varit plötslig, jag är ganska känslig så sure tårarna har alltid varit där, jag har sagt hej då till husen, tomterna, rummen and so on. Hemskt att flytta.
Vid varje flytt har jag blivit tillsagd att inte vara patetisk, "det är bara ett hus Helen, inget att gråta över".
Ja men tjena, ett hus jag trivdes i och som mina vänner bodde i närheten av. Så redan vid och efter vare flytt har jag blivit deprimerad så att säga, packa ner allt, slänga en hel del, sen packa upp och slänga lite till. Minnena jag inte vill ha kvar, rakt ner i sopsäcken.
Vi har bott i Kallhäll och sen blev det Bålsta, efter det Skokloster, och nu, efter allt jävla skit, bor jag på annan ort. Härligt värre.
Grejen var den att vi blev vräkta. Att en viss Någon hade fått meddelande att vi skulle vräkas, om hyran som varit frånvarande de 11 senaste månaderna inte kunde betalas, kom det inget ljud om. Hon sa ingenting. En vecka innan vi var tvugna att vara ute ur lägenheten berättade Någon för mitt andra päron att vi skulle vara ute på söndagen. Min syster fick veta det på tisdagen. Jag själv, tja, jag fick reda på det på torsdag kväll kl 23:00.
Detta var den 24 Februari 2011.
Då båda päronen hade/har betalningsanmärkningar sen tidigare så var det ju ett liiiiitet problem att hitta något nytt ställe. Vi hittade ett, skrev på och allt, men de kollade upp Någon som hade ljugit dem rakt upp i ansiktet, och bröt kontraktet. Vi var hemlösa där ett tag. Det var på lördagen den 26 Februari. Det var då jag och mitt andra päron packade som satan, slet arslena av oss hela dagen, och kom överens att jag skulle få bo hos mina gudföräldrar.
De har nog varit min största räddning genom allt det här.
Och det är här jag har bott sen 27 Februari 2011, det är här jag brytit ihop av minnena och smärtan, här jag skrattat åt all idioti, och här som jag fortfarande håller på att bli den jag vill bli.
De har nog varit min största räddning genom allt det här.
Och det är här jag har bott sen 27 Februari 2011, det är här jag brytit ihop av minnena och smärtan, här jag skrattat åt all idioti, och här som jag fortfarande håller på att bli den jag vill bli.
Kommentarer
Trackback
