Crying a river, the memories are starting to come back
Slängde iväg ett sms till min pappa, det stod: R?
Han skulle ringa upp mig när han hade tid, vilket innebar ca 1 min efter smset hade levererats.
Vi pratade i en timma. Och jag grät.
Jag hatar mitt liv.
Vi pratade om allt, vad som hände, vad som ska göras nu. Att jag egentligen inte gillar att bo här med mina oförstående gudföräldrar, att jag egentligen önskar att jag ibland inte var född.
Att jag tar på mig alla extra-arbeten bara för att få glömma, att få fokusera på annat. Att känna en smärta som jag kan lida av istället för det enorma hålet i hjärtat.
Min själ är trasig och kommer alltid att vara det.
Ringde älskade underbara Tussen, jag grät, snorade ner min tröja, kunde knappt andas. Det kallas panikångest-attack. Vi pratade i dryga 40min, hon föröskte lugna ner mig - och lyckades tillslut!
Hon ville att jag skulle ringa Lillebror, att prata och berätta för honom. Han vet inte allt, men nu lär jag behöva förklara för honom. He has the right to know everything about me.
Så på tisdag, ja då lär jag gråta igen. Jag kommer berätta allting för honom. För att vi ska kunna samarbeta på tävlingen och förstå varandra. <3
Det är såna här tillfällen då jag önskar att mina bästa vänner bodde närmare varandra. Att Bällsusen bara kunde ta en rask språngmarsch hem hit och krama om mig, att Frugan bodde granne med mig och bakade cupcakes till mig. Att Tussen alltid fanns där med mig och att Lillebror alltid låg i sängen bredvid och kunde få mig att skratta.
Jag hatar livet.
________________________________________________
Fredagen den 24 Februari kommer jag vara stupfull. Alkoholen ska få mig att glömma, att bli glad igen. Jag kunde glömma under Dalarna vad jag gjorde, jag vill bara glömma det som har hänt. Ett år sen snart, I'm still standing men jag mår fanemig inte bra.
Han skulle ringa upp mig när han hade tid, vilket innebar ca 1 min efter smset hade levererats.
Vi pratade i en timma. Och jag grät.
Jag hatar mitt liv.
Vi pratade om allt, vad som hände, vad som ska göras nu. Att jag egentligen inte gillar att bo här med mina oförstående gudföräldrar, att jag egentligen önskar att jag ibland inte var född.
Att jag tar på mig alla extra-arbeten bara för att få glömma, att få fokusera på annat. Att känna en smärta som jag kan lida av istället för det enorma hålet i hjärtat.
Min själ är trasig och kommer alltid att vara det.
Ringde älskade underbara Tussen, jag grät, snorade ner min tröja, kunde knappt andas. Det kallas panikångest-attack. Vi pratade i dryga 40min, hon föröskte lugna ner mig - och lyckades tillslut!
Hon ville att jag skulle ringa Lillebror, att prata och berätta för honom. Han vet inte allt, men nu lär jag behöva förklara för honom. He has the right to know everything about me.
Så på tisdag, ja då lär jag gråta igen. Jag kommer berätta allting för honom. För att vi ska kunna samarbeta på tävlingen och förstå varandra. <3
Det är såna här tillfällen då jag önskar att mina bästa vänner bodde närmare varandra. Att Bällsusen bara kunde ta en rask språngmarsch hem hit och krama om mig, att Frugan bodde granne med mig och bakade cupcakes till mig. Att Tussen alltid fanns där med mig och att Lillebror alltid låg i sängen bredvid och kunde få mig att skratta.
Jag hatar livet.
________________________________________________
Fredagen den 24 Februari kommer jag vara stupfull. Alkoholen ska få mig att glömma, att bli glad igen. Jag kunde glömma under Dalarna vad jag gjorde, jag vill bara glömma det som har hänt. Ett år sen snart, I'm still standing men jag mår fanemig inte bra.
Kommentarer
Postat av: Frugan
ÅH jag kan baka cupcakes till dig NÄR SOM HELST! Bästa fina frugan, du ska inte behöva må så dåligt! Ring om det är något, okej?! <3 <3 <3
Trackback
