Living with Hope

Idag valde jag att själv (ja jag vet, kan knappt fatta det själv) att ta steget att ta upp samtalet "Helens framtidsplaner" under middagen med gudföräldrarna. 
Dagen börjar närma sig då jag får reda på OM jag kommit in på universitetet eller inte. Kan ju säga att jag är så grymt jävla nervös alltså!!!

Men jag har ju saker som behöver fraktas ner, om jag nu kommer in. Vissa av sakerna ska fraktas till tippen, för de vill jag inte längre ha kvar, de är inte mig längre, och mycket ska med ner.
Och mycket av mina grejer är ju på ön, så jag måste hämta dem, sortera dem, sen köra till tippen med dem. Smart plan: Ja!
Kommer det bli trångt i mitt rum: Som fan.
Är det värt det att få flytta för, typ 7e gången i mitt 19åriga liv?: JA SOM FAN!
Gudföräldrarna ställer ju upp att köra ner mina prylar, med mig när jag fått beskedet. Jag är så oerhört tacksam.

Fick även reda på att jag, som varit sänglös (alltså, min slängdes när jag flyttade hit, och jag har självfallet sovit i en säng här!!) nu fått en säng - Som alltså är min. Ett nattduksbord och en byrå? Alltså möbler. Alltså kärlek. Alltså shit. Jag typ dör.

Går här och väntar och väntar på beskedet. Får reda på att de faktiskt faktiskt finns för mig. Eller alltså det har jag vetat hela tiden. Men det är väl nu femöringen trillade ner tror jag?
Det är dem jag har att tacka för att jag står stark idag, för att jag fick ett (hyfsat) stabilt sista år i gymnasiet och för att jag faktiskt fått - för första gången i mitt liv- hemkänsla.