Living with Hope

Jag har suttit hela kvällen. Med ett hopp, en jättesvag gnutta hopp om att Geisha kanske skulle komma upp till stockholm i helgen.
Men nej. Mina övertalningsförsök funkade inte.
Att sammanträffandet att jag BEHÖVER henne just nu som mest betyder ingenting.
Att jag löser boendeproblemet så fort jag får klartecken, jag fixar det betyder ingenting det heller.

Att bryta ett löfte hon vet jag verkligen hoppades på att hon skulle hålla. Det betydde INGENTING.

Just nu rinner tårarna som två jävla floder längst med mina kinder. Hjärtat bara dunkar som efter ett maratonlopp.
jag orkar fan inte längre.

Sen att hon ens erbjuder sig att betala en jävla bussresa ner, MED MINA KNÄN HELL TO THE NO(!!!), för att jag ska få träffa o mysa med MIN hund. Hur tänker hon?!
Jag vill kunna ha henne med mig, på min hemmaplan. Kunna träffa mina kompisar med hund och ÄNTLIGEN kunna vara med på alla jävla hundpickninkcar, spontana träffar m picknick i parkerna, TRÄFFA FOLK JAG KÄNNER med Geisha. Vara den duon som hon och jag varit från dag ett.
Från dag jävla ett var det hon och jag för fan.

Men du bryr dig fan inte, du bara ljuger.

Du sa när jag var nere sist:
Jag lovar att jag tar med henne upp åt dig nästa gång jag åker upp till stockholm.

Ett jävla löfte. Ännu ett till som gick åt skogen. Tack Mamma.